Förmaksflimmer är den vanligaste behandlingskrävande rytmrubbningen i hjärtat. Man beräknar att 1–2 % av befolkningen har förmaksflimmer, dvs mellan 100 000 och 150 000 personer i Sverige.
Med ökande ålder ökar förekomsten av förmaksflimmer och drabbar mellan 5 och 10 % av alla över 70–75 år. Det beror på att andra sjukdomstillstånd i hjärtat, som åderförkalkning av hjärtats kranskärl, hjärtsvikt och klaffel är vanligare vid högre ålder, men även att andra tillstånd som högt blodtryck och diabetes kan ha påverkat hjärtat. Något fler män än kvinnor har förmaksflimmer och trots att sjukdomen ökar med åldern är även många unga människor drabbade.
Vid förmaksflimmer slår hjärtat snabbt och ojämnt. Man får en oregelbunden puls och ibland en fladdrande känsla i bröstet. Det beror på att hjärtat kan slå 150–200 slag i minuten mot normala 50–100 slag i vila. Besvären kan yttra sig som hjärtklappning med en obehagskänsla eller smärta
i bröstkorgen, trötthet, nedsatt kondition, yrsel och ibland svimning som följd. Många personer har så svåra besvär att de varken kan arbeta eller utföra vardagliga sysslor, medan andra inte känner av sitt förmaksflimmer.
Förmaksflimmer är i sig inte livshotande men ger en ökad risk för blodpropp och stroke och är också förenat med ökad risk för förtidig död.
Det finns tre typer av förmaksflimmer:
Paroxysmalt flimmer:
Attacker som går över spontant. Dessa kan vara i enstaka minuter men också pågå i flera dygn.
Persisterande flimmer:
Attacker som kräver åtgärd för att återgå till sinusrytm. Görs antingen i form av en elkonvertering eller med vissa läkemedel. Om förmaksflimret blir ihållande är det viktigt att uppmärksamma
detta de första två dygnen. Om flimret har pågått en längre tid kan inte en konvertering göras utan förbehandling under flera veckor med blodproppsförebyggande medel.
Permanent flimmer:
Konstant flimmer som trots behandling inte går tillbaka till sinusrytm eller där man beslutat att inte göra fler försök att få hjärtat i sinusrytm.