Min fru har flimmerattacker 2-4 gånger om året. Hjärtfrekvensen brukar landa på 140-150. De 10 senaste gångerna har inte medicin hjälpt utan man har gjort elkonvertering. I våras tog man bort Cordaronet och nu har hon fått flimmer igen det första på 1,5 år. Läkaren på Sahlgranska säger nu att han inte vill elkonvertera utan pröva att få ner hjärtfrekvensen till till 110. Det kan hon leva med säger han. ”Det finns inget som säger att 60 är bättre än 110″ Han hänvisar till nya rön. Detta strider mot vad man sagt oss tidigare – att vi måste åka direkt till sjukhus när flimret överstiger 100. ”Hon kan få hjärtsvikt om hon inte får behandling” Vi blir alldeles vilsna av dessa olika besked. Kan det stämma att det är bättre att hon lever med ett kroniskt flimmer och en puls på 100 än att hålla på och elkonvertera?? Jag kanske skall tillägga att för 1 år sedan beslutades på Sahlgrenska att hon skulle få Pacemaker följt av en HIS-ablation. Pacemakern opererades in men sedan ställdes den planerade HIS-ablationen in. Inte prioriterad pga flimmer så sällan.

Svar

Återkommande flimmer som inte går över av sig själv och som samtidigt leder till tydliga symtom brukar föranleda konvertering. Samtidigt är det någon slags praxis på flera sjukhus att man inte gärna gör detta mer än 3 gånger innan man sedan tycker att patienten får så att säga behålla sitt flimmer. Samtidigt är det så att om man inte med mediciner kan få ett flimmer att hålla sig borta bör man enligt gällande svenska och internationella riktlinjer erbjuda patienten s.k. ablation. Om man beslutar att flimret får bestå och därmed kallas kroniskt (eller permanent) skall man sedan hjälpa patienten att få en rimlig hjärtfrekvens (puls). Här stämmer det att ny forskning talar för att man inte behöver vara så strikt som man tidigare trott utan kan tillåta högre hjärtfrekvens utan att därmed riskera skador på hjärtat.